Hiphopens nya guldålder?

https://injuryreserve.bandcamp.com/album/by-the-time-i-get-to-phoenix

Injury Reserve har jag följt lite halvnära de senaste åren. Jag har associerat dem med lite ”rolig” hiphop med lite skön jazzig energi. Häromveckan släppte Injury Reserve ett nytt album, vilket är något helt nytt för mina öron. Hiphopen är den genre som kontinuerligt uppdateras och låter helt jävla nytt och fräscht. Varje år kommer ett album som låter helt annorlunda från allt tidigare. Varje år har jag listat ett hiphopalbum som mitt personliga Album of the Year, trots att jag oftare lyssnar på andra genrer.

Bland folk som inte lyssnar på hiphop får genren ofta ett rykte om att vara repetitiv, både musikaliskt och tematiskt. Det finns ”forskning” som ibland publiceras om det. Det stämmer säkerligen för ett segment, ofta de segment som forskningen kollar på, men om man pallar lite precis under vad som flyter på radiovågorna hittar man album efter album med sjuka genre-mixar, svidande samhällskritik, poetisk lyrik, och allt levererat med otrolig skicklighet.

By the time I get to Phoenix är årets exempel. Stepa J. Groggs, en tredjedel av gruppen, gick plötsligt bort förra året. Albumet var till stora delar inspelat före dödsfallet, men det är svårt att inte höra det som en konversation mellan de nuvarande medlemmarna och deras vän.

Stora delar av albumet hade jag lyssnat på helt instrumentellt och känt nästan lika mycket för. Det låter som blandningen av olika experimentella genrer, med glitchande och oljud. Superman That är ett exempel. Det låter som en låt som 65daysofstatic hade kunnat göra, men så ligger det finsång och rapverser över som får låten att kallas kanske poppig hiphop, sjukt nog. För hårt inbitna i anti-populärmusiksåsikten kommer ha svårt för autotune-som-effekt valet, men man kan absolut inte komma med argument att det är ett utbyte för talang.

Låten Top Picks for You handlar om att algoritmen inte förstått vännens bortgång, och ständigt påminner om dödsfallet. Det finns få låtar som lyckats röra mig så mycket som denna över de senaste åren. Den repeterande gitarrslingan och hackiga bakgrunden under det nästan spoken-word liknande flowet fångar på riktigt känslan av att inte fatta vad som hänt och brottas med tankarna om att en person är borta för alltid.

Mot slutet av skivan kommer låten Knees. Precis som resten av By the time I get to Phoenix är det svårt att kalla låten för hiphop, det är mer som en psykadelisk pop av något slag. Det låter som ett avslut, inte bara på skivan, utan också Injury Reserve. 

Knees hurt me when I grow

And that’s a tough pill to swallow

Because I’m not gettin’ taller

För världen utanför gruppen blir det Stepa J. Groggs sista ord.

Jag är inte en musikkritiker, jag har inte the chops för att skriva så mycket bättre än såhär om specifika låtar och album. Poängen är bara insikten att varje gång ett nytt album släpps som får mig att säga ”shit, det här har verkligen aldrig gjorts förut”, är det hiphopalbum. Och det har kontinuerligt hänt i nästan 10 år nu. Jag kan inte komma på en så innovationstät genre, hur djupt jag än letar bland obskyra subgenres. Som musikälskare gör man sig en tjänst att lyssna in sig om man inte redan gjort det.

Här har jag sammanställt en lista med ett antal album som har slagit mig som helt fräscha, och jag dragit gränsen från 2015 och framåt: