LinkedIn och Världens Otroliga Mörker

Jag såg en rätt lustig grej häromdagen. Ni vet på LinkedIn, det sociala mediet ingen vill ha men trots allt känner sig nödgad till, kan man endast reagera på posts med otvivelaktigt positiva svar. Det är sociala mediet som tagit en rejäl dos MDMA: allt man är tillåten att känna om något är:

–       Jag gillar detta

–       Jag firar detta

–       Jag supportar detta

–       Jag ÄLSKAR detta

–       Oh shit vad insiktsfullt detta är

–       Jag är nyfiken på det här

Men riktigt så är det ju inte. När någon delar en artikel om att världen håller på gå under av klimatkatastrof kanske man kan reagera att artikeln är insiktsfull, vilket eventuellt är en möjlig positiv syn på domedagen: ”ah shit vi går under och alla kommer dö, det är en viktig insikt”. Eller så kan man vara lite mer Black Metal och supporta undergången, vilket är en möjlig, men eventuellt negativ syn på rapporten.

Jag såg någon dela ett filmklipp från Kabuls flygplats. Människor som klamrar sig fast vid lyftande plan. Och i vilket universum finns det rum att känna någon variant av optimism inför vad som hänt i Afghanistan. Världen är så jävla mörk. Ett stort svart hål där det inte finns något positivt att känna.

Varför bryr jag mig om hur man kan reagera på fruktansvärda händelser på LinkedIn, det möjligen sämsta sociala mediet? Jag ser det som en perfekt metafor för den hjärndöda tech-optimismen som vi tvingas lyssna på från olika gröna entreprenörer eller deras följare.

Allt vi behöver är lite fler schyssta investeringar!

Vi behöver bara få folk att välja gröna alternativ genom innovativ marknadsföring!

Snart kommer en ny uppfinning som löser allt ska du se!

Där andra ser problem ser jag möjligheter!

Det är en attityd som premieras, och varje gång någon rullas ut för att dra en riktigt saftig rags-to-riches intervju så kan man ge sig fan på att de kommer nämna deras attityd och mentala inställning som en huvudfaktor i deras success. Världens fortsatta överlevnad är en fråga om inställning, där alla muppar och losers kommer hänga i förlorarhörnet.

Och nog fan är det sant. Den unge gröna entreprenören som investerar i elbilsbolag och såna där träd som ska suga ut koldioxid ur luften (dvs, precis som helt vanliga träd, ska jag tillägga), är långt mycket mer optimistisk inför framtiden än vad jag, och många andra är.

Detta får mig att tänka på den kulturella depression vi har idag. Visst, depression och mental ohälsa är mycket vanligt idag, och det är inte det jag menar. Jag menar att oavsett om man är deprimerad eller inte så har vi en slags millennial/gen z-humor som handlar om att allt vi gör är att gå runt och är deprimerade och pessimistiska inför vår egen framtid. Millennials var de mest deprimerade och ensamma, tills zoomergenerationen tog över stafettpinnen.

Jag kan acceptera att det allra mesta av detta är på grund av materiella orsaker: kanske klimatångest, kanske lite ekonomisk ångest, och möjligen helt enkelt generell ångest. Men finns det inte också ett litet korn i ungdomen som ser den outhärdliga optimismen bland de som åker på privatresa till rymden och som tror att alla som kommer förlora sina jobb till automatiseringen ska bli kodare på Google och känner… nä, helvete, om ni ska vara så glada och positiva medan ni förstör jorden tänker jag tamejfan bli deprimerad och oproduktiv. Effekten såna typer av #inspiration får i alla fall mig att vilja bli många gånger mer pessimistisk än vad jag vanligtvis är. 

I min familj har vi alltid sagt “det är aldrig för sent att ge upp”. Nu tycker jag att jordens fortsatta överlevnad är ett mål som möjligen är värt att jobba lite för, men jag undrar om det finns utrymme för skepsis och pessimism när det kommer till attityden att innovera sig ur krisen.