Jag blir så provocerad av icke-provokatörer

Att folk som kallar sig själva provokatörer egentligen är töntar är knappast en färsk spaning. Som 90-talsunge betyder själva ordet provokatör för mig tönt: första associationen är någon på Twitter som skriver under cool pseudonym om profeten Mohammed eller om PK-maffian. Fy fan så futtigt. 

Men det är ju inte bara dem. Som card-carrying-member av just PK-maffian kan det ibland vara svårt att se hur mycket ens kamrater är cringe när de själva försöker provocera. Att det är så enkelt att få en SD-röstande internetnykomling att lacka ur i något kommentarsfält berör inte själva artisten i detta läget, tydligen. Vi pratar om ett gäng som med viss regelbundenhet hittar på egna nyheter, sprider dem, och sen lackar ur på det de själva hittat på? Att beskriva sig som en provokatör med dem som målgrupp är som att beskriva sig själv som ”andetagsutförare”.

En annan tillhörighet jag har är till grupper noise-entusiaster. Här finns det ingen brist på provokatörer. Det började med att oljud skulle vara ett konstnärligt uttryck för vad som kan anses vara musik och inte, bla bla bla någon annan filosofi, men det slutade i alla fall med en musikgenre som många lyssnar på för att det låter najs. Nästa angrepp inom noisemusiken var då att inkludera ”provocerande” text och lyrik, och här har man bäddat för cringefest. I tävlingen om vem som kan provocera mest har vi framförallt ett gäng snubbar vars provokation är att sjunga (prata? skrika?) så mycket de kan om våldtäkt och seriemord. Föremålet för provokation är ungefär alltid det samma: vanliga människor. 

I min värld har jag svårt att se hur ”vanliga människor” börjar med att lyssna på lite Merzbow och gillar det – fortsätter med att lyssna på Whitehouse, gillar det – men när den här vanliga människan slutligen lyssnar på Deathpiles album från 2003 som är skrivet helt från en seriemördares perspektiv, så ger hen upp och är alldeles för provocerad för att fortsätta. Dels för att den noiselyssnande demografin har hört väldigt mycket om våld mot olika kvinnor i den musiken – de kanske till och med lyssnat på Cannibal Corpse och lite sånt tidigare – men dels för att man måste kämpa sig igenom en otroligt avtrubbande process för att nå albumet om The Green River Killers-perspektiv. Det finns en massiv hög musik om mord och våld, och det är väl fine kanske, men att lura sig själv att det finns någon kvar att provocera med sånt är mycket töntigt. Det kommer vara mycket mer provocerande att göra ett noise-album med distat strupskrik om hur mycket man älskar Harry Potter eller Sleepless in Seattle

Menskonst är ett exempel på en provokation som lyckades. Den provocerade den Svenska högern till nya höjder – 7 år efter den så kallade Period Pieces har de ännu inte återhämtat sig. Idag kommer en högerkolumnist färdigpaketerad från fabriken med “riktigt arg på menskonst”-modulen förinstallerad. Men det är också därför nya menskonstnare (till den mån de är aktiva) är så pass cringe när de hävdar att det de gör är med anledning att provocera. Där måste man ställa högre krav på sin egna konst. Om man siktar på att provocera högern så MÅSTE åtminstone också ett liberalt ungdomsförbund bli sura, annars gills det inte. 

Detsamma bör gälla högern. Om man siktar på att provocera en 16-årig twitterstjärna med profilbild på ett tecknat djur måste även någon mild fest-sosse bli sur, annars skickar du din “konst” i papperskorgen. Eller så kan man helt och hållet ge upp att försöka göra provokation till en konstform i en värld där man i stort sett kan säga vad som helst och allt har redan sagts.