Bad and Boujee

Något jag älskar är hiphop, alltihop med det. Det är den mest politiska genren av musik, både med artister som uttrycker den explicit som Immortal Technique eller JPEGMAFIA, men även med folk som inte nämner ett enda ord av hur Irakkriget var dåligt och istället gör musik mer ytligt om att de kommer köpa massa grejer för sina miljoner med pengar, och detta är kanske den bästa reflektionen av samhället ändå.

Bland den riktiga, nedärvda, sociala och ekonomiska överklassen finns tusentals regler. Jag kan dessa lite vagt, mest i egenskap av att vara servitör och jobba catering i lyxiga villaförorter i Stockholm. Man ska vara rik på ett klassigt sätt för att räknas som en del av denna elitklass. Man kör Volvo, inte Lamborghini. Man pratar inte om pengar, alla vet redan hur rik man är. Man håller sig undan rampljuset, och man klär sig alldagligt.

Detta representerar, enligt mig, ett mycket mer perverst ägande av pengar än vad man ser i moderna hiphop-videor. Poängen för dessa drakar är bara att ha det och hoarda det så mycket som möjligt i nån jävla grotta. Om jag hade den sortens pengar, då jävlar hade jag köpt ett par riktigt dyra gitarrförstärkare. Och jag ser mycket hellre Cardi B i ”those Balenciagas, the ones that look like socks” än bokstavligen en äldre herre i socks och sandaler, som bara inte vill se för märkvärdig ut.

Det finns en viktig ideologisk skillnad. För de flesta av oss är pengar moroten, det som får oss att gå till jobbet och fortsätta göra saker vi kanske inte hade gjort annars. I hiphopens värld blir pengar firade som en befrielse från det livet, och såklart att detta ska firas! Men för den traditionella överklassen handlar det om att beskydda sin förmögenhet. Om de uppträder för vulgärt kommer Socialdemokraterna  och baxar deras stålar. Hellre då att låtsas som att vara en vanlig svensson och sitta på sin förmögenhet så att sonen och dottern kan fortsätta dra lasset framåt.

Baksidan av lyx-rappen är att de samtidigt representerar idén om att vem som helst kan gå från ingenting till sjukt täta och framgångsrika, vilket inte riktigt är sant. Men det har snarare att göra med all form av kändis-fascination, och det är inte specifikt för hiphop. Spektaklet kring kändisar gör nog ingen något gott, men jag skulle ljuga om jag inte fick lite bra känsla av att se hur överklassen reagerar på hiphopens vulgära skrytande med rikedom.

Mark Fisher skriver om det i boken Capitalist Realism, hur hiphopens bejakande av att världen är hård och kall – att vissa vinner och andra förlorar – är svaret på hur mycket populärmusik som varit populär innan hiphop blev den största genren behandlat verkligheten. Hur mycket musik har du hört som naivt skriver om revolution och förändring av världen? I slutändan har det inte lett till någon förändring, tvärtom har många orättvisor faktiskt bara ökat dramatiskt. Det betyder inte att det är ett kulturellt misslyckande, vad det betyder är att kulturen påverkar samhället mindre än vad man ibland tänker sig att den gör. 

Vad kulturen kan göra är att reflektera och parodiera samhället på ett sätt som gör det roligare att befinna sig i det. All konservativ ilska som riktas mot WAP eller gangster rap belyser sociala lagar som de tycker håller ihop samhället men i slutändan inte betyder någonting. Det betyder inte att WAP har fått tjejer som tidigare var obekväma med sin sexualitet att plötsligt bli det, men den låten kan ges ut via stora bolag just därför att samhället är generellt mer bekvämt med att tjejers sexualitet ens existerar.  

I slutändan är hiphopens relation till pengar precis så. Den sortens överflödiga vulgärlyx som finns i trap-videos kostar långt mycket mindre än koncentrationen av pengar bland det tråkiga och reserverade toppskiktet. Precis som WAP synliggör något som helt uppenbarligen existerar och har gjort det länge, synliggör mainstream hiphopens relation till pengar ett annat faktum som det konservativa lägret hellre skulle hålla undangömt.