Kärlek är att betala hyran ihop

Eivind frågade om jag ville skriva en text här, och detta gjorde mig otroligt glad. Jag läser Rapsode med någorlunda regelbundenhet, och om jag förstår er så förstår nog ni säkert mig.

Problemet är att jag är så jävla tråkig. Det enda jag skriver om är antingen självmasturbatorisk filosofi eller om politik. Mina dagliga ”intryck och uttryck” är något i stil med att jag tycker att ännu en aspekt av det svenska samhället är ett tecken på hur vi rasar in i det nyliberala fördärvet. Allt som väntar oss är sämre, en fascism och borglighet i samklang.

Detta leder till att jag framförallt går omkring och är arg på olika grejer hela tiden, något som förmodligen inte är särskilt hälsosamt.

Ett exempel på detta är när jag och min flickvän försökte registrera oss på samma adress i Sverige. Hon är från Italien och därför krävdes det som vanligt att vi skulle åka till skatteverket och fylla i lite papper. När vi väl kommer dit visar det sig att en relativt ny lag (alltså, den uppkom väl inom de senaste 10 åren) säger att par måste bevisa att de är i en relation för att lagligt få flytta till Sverige. Man kan tro att det är lätt att bevisa att man har varit ett par i över ett år, speciellt i och med att ens liv i stort sett är helt dokumenterat i sin mobiltelefon, men icke. Det enda sättet att bevisa för skatteverket är genom att ha kopior på gamla räkningar, att man till exempel betalt wi-fi tillsammans någonstans. Detta satte minsann stopp för invandringen.

Nu är det här ju inte särskilt synd om varken mig eller jenten min; lagen är ju designad för att stoppa en helt annan typ av invandring. Men vilket otroligt giftermål detta är, svensk nervös byråkratism och teknokratiska blockader för invandring. Det kanske värsta exemplet på detta är flyktingarna som kom hit till Sverige 2015 som ungdomar, och som gick gymnasiet (skolan som motsvarar det som de går i SKAM, tror jag) här. Efter att de är klara med skolan så har de 6 månader på sig att skaffa permanent kontrakt på ett jobb. Jag vågar gissa att de flesta som läser detta är under 35, och därför aldrig har hört talas om ett permanent kontrakt. Det är något arbetsgivare ibland gav folk förr i tiden, i de mörka tiderna innan vi blev flexibla på arbetsmarknaden. Får de inte permanent kontrakt så deporteras dem. Många till Afghanistan, ett land Sverige i stort sett är ensamt om att kalla för ett ”säkert land”. Säkert, alltså i jämfört med Göteborgs och Malmös förorter, dårå. 

“When fascism comes to America, it will be wrapped in the flag and carrying a cross” var det sagt innan det hypotetiska blev realitet. James Waterman Wise tänkte väl eventuellt att de patriotiska och kristna tendenserna i USA var starkare än vad de var, för så otroligt patriotisk och kristen är inte Trump, även fast han spelade lite på det. I Sverige kommer fascismen inte med en flagga och ett kors, utan snarare med dumma snälla hundögon och en järnhård kafkaesk byråkrati.